Jag är en tjej med allt för många känslor, för stora känslor. Jag ältar och överanalyserar. Jag bearbetar och går vidare. Jag tänker och gråter. Min känslor är ibland större än mig, okontrollerbara.
Det är inte det att jag inte vill prata om det med någon, jag kan inte. Jag får inte ut mina känslor. Ibland handlar det om ren och skär skam ibland är det bara obeskrivligt. Jag kan inte prata, men jag kan skriva. Jag kan prata om lätta problem med dem tyngre problemen hanterar jag själv - så bra jag kan.
En dag vaknade jag upp och kände mig lättare, mer svävande. Min syn på problem och livet hade bara ändrats sådär. Jag tog inte allt så hårt, jag överanalyserade inte, jag tänkte inte på problemen. Jag var så oerhört lättad! Jag levde efter motto "Är det meningen att det ska ske kommer det att ske." Det var inte mina problem längre. Känslorna försvann ut i rymden och jag levde. Idag känns det som om jag har fallit tillbaka in i träsket. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men det känslorna som väcks inom mig gör ont. Ren smärta.
Det går i perioder. Ena dagen är jag världens mest lyckliga, bekymmerslösa ungdom, andra är jag tankspridd och ledsen.
Låter kanske konstigt men genom att vara ledsen och älta allt stup i kvarten uppskattar jag allt annat otroligt mycket mer! På det sättet mår jag bra. Lättnaden att må bra efter att varit ledsen är enormt, överväldigande.
Det här är jag och mina känslor - Don't forget being young and having fun while dealing with heartache and troubles. It all will end eventually.
/ MB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar